Berlin Marathon 2009 - mötet med Haile Gebreselassie.

Redan när vi checkade in såg jag honom. Han stog där livs levande, klädd i splitternya adidaskläder. Han var tunn och liten. Trots att han stog i profil såg jag vem det var på direkten. Ett filmteam mötte upp honom och de drog iväg på en kanske inte så spontan jogg där ett reportage filmades. Jag var tvungen att stå och titta ut med imponerande ögon genom hotellets stora glasväggar.

Gick upp på rummet, bytte om och stack ut och sprang med M och A. Tempot var behagligt till en början. Underlaget var skönt och omgivningarna fina. Efter några km började dock min icke allt för bra löparform göra sig påmind och det kändes rätt tungt, men dock så härligt.

När joggen var klar och vi kom tillbaka till hotellet stog han där på gräsmatten framför hotellet. M var snabb att sträcka fram handen och hälsa, tala om var vi kom ifrån och fråga han om söndagens tävling. Han sade att hans mål var att tiden var målet (läs: världsrekord) och att placeringen inte var det viktiga. (Nu vann han iof tävlingen och en stor summa prispengar, men något världsrekord blev det inte).

Jag hälsade på han, han frågade hur träningen hade varit och jag svarade kort "good". Något annat fick jag inte fram. För där stog han, en livs levande Haile Gebreselassie. Stort. Frågade om jag fick ta en bild på han till min blogg och det var absolut inga problem. Han tog av sig löparkepsen, rufsade till det korta håret och log mot kameran.

Det var mitt möte med en av världens bästa långdistanslöpare genom tiderna.