Folk firar semester i min cykelsal.

Jag trodde att vi var mitt inne i semesterperioden, men tydligen väljer mina deltagare att fortsätta komma hela sommaren. Idag var det fullt hus igen och en av mina stammisar fick vända i dörren då reservplatserna hade släppts. Jag vet inte var jag ska börja men just nu känner jag mig så jäkla glad att jag tog chansen och utbildade mig till instruktör. Det är verkligen underbart att få jobba så direkt, intensivt och uppenbart med människors hälsa.

Idag hade jag så himla roligt framme på instruktörscykeln. Det var faktiskt roligare än vad det brukar vara. Jag vet inte om det syntes eller om jag gjorde ett bättre jobb än normalt, men synen av en full cykelklass som ger järnet, som är där i nuet, som fokuserar på sin träning, som ler ger och ger mig en blick som säger att "nu kör vi" är så motiverande.

Jag har verkligen fastnat för tisdagsklassen på City Domkyrkan. De flesta instruktörer har nog sin favoritklass, som alltid kännas liite roligare än de andra att köra och i denna klass känner jag att jag har hittat hem.

Det är verkligen inspirerande att se alla bekanta ansikten komma in i cykelsalen och ställa in sin cykel. Och det är minst lika inspirerande att hjälpa en deltagare som är där för första gången. Återvänder denna deltagare nästa vecka säger jag alltid "yes" för mig själv. När stammisarna börjar ta med sig vänner säger jag "yes" för mig själv igen.

Alla underbara träningsmänniskor, som väljer att investera i sig själv varje vecka ger mig sådan otrolig energi. Jag hoppas att dessa återkommande personer känner samma sak. Även om mina cykelpass är fysiskt krävande, så vill jag att deltagaren ska växa en centimeter, sträcka på sig och gå ut ur cykelsalen med en bättre känsla.

(Och självklart körde jag tufft även på det här passet. Om jag säger att deltagarna ska göra det tycker jag att det inte är mer än rätt att jag gör detsamma)