Bodypump var det ja.

När klockan närmade sig 16.30 stog vi ett litet gäng träningssugna personer utanför gruppträningssalen och väntade på instruktören. En instruktör som aldrig dök upp. När klockan slog start för klassen gick jag bort till repan och frågade var instruktören var. Antagligen något missförstånd eller något för någon instruktör kom aldrig och där stog vi. Då kom jag på den eminenta idén att jag skulle hålla i klassen.

Jag är visserligen en licensierad Les Millsinstruktör, men inte i Bodypump. Enligt skolboken är det alltså big no no att leda en klass som man inte har behörighet till. Och det respekterar jag, men idag kändes det som att detta var det bästa alternativet.

Jag ser mig lite som the hero and the saviour på samma gång. För hur besvikna hade inte våra deltagare blivit om de fick vända hem utan klass?

Med andan (och nervositeten) i halsen stog jag uppe på scenen och presenterade mig själv och förklarade läget. Jag tryckte på play och Bodypump70 började. Och där stog jag och försökte komma ihåg vad mina grymma kollegor instruerat för mig. Damn, det var ingen lek, men det var roligt. Och jag såg att deltagarna förstod situationen och tillsammans avklarade vi klassen, tack! Övningarna var rätt, det som var fel var tajmingen. För jag hade ju noll koll på hur många reps som skulle göras i varje övning och i vilket tempo. Singlarna däremot, dom satte jag! Jag försökte lyssna på musiken och minnas. Men vi pumpade och svetten rann.

Efteråt tackade några deltagare mig för min insats och jag gick faktiskt från gymmet med en riktig adrenalinkick. Damn, det var grymt att stå där framme och leka Bodypumpinstruktör. Jag borde kanske bli en på riktigt? Någon gång kanske.

Tjejen i lila linnet, som stog längst fram på klassen ska ha massor av tack. Hon viskade ibland vilket tempo vi skulle hålla (det hjälpte sådär, haha). I slutet på klassen berömde jag henne för hennes teknik och hjälp och sa att det var kanske hon som skulle ha haft klassen istället. Då visar det sig att hon var instruktör i Bodypump, men jobbade i Åre. Varför sa hon inte det från början? Då hade hon kunnat vara räddaren i nöden.

Eller... Om jag ska vara ärlig så tycker jag att det var bra att hon inte sa något för jag tyckte det var grymt skoj ändå trots förvirring.

Så, det var jag som var instruktören.