Kullehoppan.

Jag surfade runt lite och kom in på en blogg som hade ett nytaget foto uppefrån "Kullehoppan". Jag lånar bilden så länge. Om någon klagar så tar jag bort den. Men ni, mina kära läsare måste ju få se en del av min barndom.


Fast när jag hängde där så var det under vintrarna. Med ett par skidor som var över 2 meter långa släppte jag bommen som åkte ner i hög fart mot hoppkanten, eller stupet som de brukade säga i de södra delarna av backhopparsverige. I den här backen hoppade jag en sisådär 30-40 meter. Det är en 40 backe, det vill säga en rätt liten backe. Den största jag har hoppat i har varit en 90 metersbacke. Mer än dubbelt så stor alltså. Backhoppningen är ingen walk in the park. Det kräver koncentration, spänst, timing, teknik och styrka. Många himlar med ögonen lite imponerad sådär när jag säger att jag har varit backhoppare. Lite coolt är det kanske. Och ovanligt.

Det är svårt att beskriva hur det känns under ett hopp. Det är en häftig känsla. Här kan ni följa med.

Det finns såklart också baksidor med backhoppningen och de är de hemska fallen som man kan råka utför. Det händer sällan, men när det händer så gör det oftast ont. (Ja, det var under ett sånt fallt som hela mitt underben ville snurra runt 180 grader, gå av och sticka ut ur huden, aj)

Nä, nu ska jag sova!