Ett något försenat inlägg om Trollhättan 12 timmarslopp.

En fyra dagar försenad berättelse om mitt första tidslopp kommer här. Egentligen vet jag inte riktigt var jag ska börja. Min ambition var att uppdatera så fort jag kom hem, men jag skulle bara vila lite när jag kom hem från Trollhättan. Vilan råkade resultera i en hel natts sömn.

Här kommer min långa rapport från Trollhättan 27-28/6:

Puma och Grabben hämtade mig på centralstationen med deras lilla cab och vi påbörjade direkt den korta resan till Trollhättan. Solen lös och samtalen kretsade kring det kommande ultraloppet. Jag hade många frågor. Fick en del svar, men inte på alla frågor. Nu efteråt förstår jag att det är svårt att svara på frågor om hur man ska lägga upp loppet och liknande. Allt är ju så individuellt.

Utan färdbeskrivning hittade vi till "Knorren" där Ultrahelgen skulle tillbrinas. När vi körde in i området, så körde vi delvis på en del av bansträckningen. När vi kom dit hade 24 timmarsgänget hållt på i drygt 10 timmar och många såg redan plågade ut. Stilarna var många. Vissa sprang. Andra gick. Någon haltade. En grinade illa. En log.

Här kände jag en viss tvekan, vilket jag påpekade högt. Vad hade jag gett mig in på? Vi hämtade ut nummerlappen och stötte kort därefter på gänget från IF Linnea. (Marathonmia, Snorfröken och blogglösa Staffan & Johan.) Trevliga och förväntansfulla människor stog i en cirkel och småpratade om det som komma skulle.

Det var god tid till start, så vi passade på att åka in till centrum och käka middag på Max. Efter den måltiden kände jag mig kanske inte helt löparvänlig, men nu i efterhand så försvann den känslan efter en halvtimme eller så.

När vi kom tillbaka gick tiden snabbt. Vi bytte om, satta på nummerlappen och tävlingsadrenalinet började visa sig på pulsklockan. Det pirrade så där härligt i kroppen som det alltid gör innan start, men just då var känslan lite speciell. 12 timmar är ingen walk in the park direkt. Eftersom starten gick sent (kl 22.00) hade jag tänkt börja med mina knickerstights från Craft, ett linne från Craft och löparjacken från Adidas. När alla kläderna var på stötte jag på Tommy, som bla arbetar med GöteborgsVarvets funktionärer och löparkvällar. En erfaren löpare som tipsade mig om att klä mig lättare och ta på jackan under natten, ett råd som jag följde.

När starten gick sprang den lilla startgruppen iväg i rätt samlad trupp de första hundra meterna. Sedan spred sig löparna ut sig jämt runt hela den ca 1100 m långa banan. Rätt snart tog jag rygg på MarathonMia och vi avverkade de 2 första milen tillsammans sida vid sida. 2 mil som sprangs på lite mer än 2 timmar. Just då kändes det som en kanonöppning. Efter 2 mil bestämde vi oss för att äta, dricka mer och gå på toaletten och sedan promenera ett varv. Mia höll ett snabbare promenadtempo och jag tappade kontakt. Ett promenadvarv blev till två. Sedan blev jag stel i benen och planen att springa en mil efter det gick snabbt i kras efter att ha sprunget ett par kilometer.

Eftersom jag inte hade något direkt mål med hur långt jag skulle komma visste jag inte riktigt hur jag skulle planera det halva dygnet i skogen. Det pratades om 60 km, om 70 km och med den snabba öppningen pratades det till och med om att 80 km kunde vara en rimlig distans att klara av under de 12 timmarna.

Efter midnatt började mörkret komma och på vissa delar av banan blev det riktigt mörkt. Efter ett tag placerades marschaller som visade vägen och när mörkret och kylan kom började det kännas jobbigt. Jag började promenera allt mer. Gjorde sällskap med Sara till och från. Vi sprang något varv och promenerade. Förflyttade mig också själv mycket och på ett sätt kändes det väldigt extremt att gå/springa där mitt i natten med grym musik i öronen. Jag tänkte inte desto mer på vardagliga tankar utan allt fokuserades på kroppen, kraften och att orka. Att förflytta mig frammåt. Jag vet inte om det var tanken att hålla på i 12 timmar, att motionera på natten eller det svalare klimatet som gjorde att det började kännas extremt jobbigt och ansträngade trots att kilometerantalet inte var mäkta imponerande. Antar att det var en blandning.

När jag närmade mig 30 km började mina underben göra enormt ont. Det krampade och värkte både på fram och backsidan av vaden och det blev allt svårare att springa. Gick några varv. Det blev bara värre. En stor blåsa/skavsår började kännas under högre foten och jag stannade snabbt vid bilen för att sätta på ett compeedplåster för att förhindra att det skulle bli värre. Förflyttade mig ytterligare kanske 6-7 km med smärtande underben och en blåsa som gjorde allt ondare. Då bestämade jag mig för att be om massage. Massören låg och sov, men tävlingsledaren sa att det bara var att väcka henne. Kvinnan gick lös på mina stackars underben och påpekade hur stela och stumma de kändes. När hon hjälpte att stretcha ut baksidan av vaden med hjälp av alla sin tyngd kändes det "lite lätt" pga av att underbenen var så stumma. Massagen innan dess gjorde otroligt ont och massören tyckte jag borde ha tittat förbi ett par timmar tidigare. Jag gick några varv och räknade kilometrar. Konstaterade att det skulle bli svårt att klara 80 km eftersom promenaden hade förstört tempot. 70 km skulle inte vara en omöjlighet. Hoppades på att den kommande varma morgonen skulle mjuka upp kroppen och hjälpa mig frammåt.

När jag började närma mig 40 km och solen gått upp för länge sedan kändes blåsan allt mer, men underbenen kändes lite bättre. Testade jogga ett varv. Det gick bra! Jag kände hopp! Blev peppade av alla som fanns runt banan! Jag skulle helt klart klara ytterligare 30 km på de 6 kvarvarande timmarna om denna känslan skulle hålla i sig. Snorkfröken och Marathonmia tuffade på som tåget, Linneagrabbarna såg starka ut, Grabben sprang med ultraloppets finaste löpsteg allt som oftast och Sara var inte sämre hon. Jag kände mig sämst, det ska erkännas, men jag kämpade med mitt mål. Att inte ge upp innan de 12 timmarna var över trots att det gjorde både i ben och överkropp. Hållningen blev lite sämre med tiden och trycket i steget fanns inte där. Jag passerade marathongränsen (yes!) och gick tillsammans med Sara. Vi promenerade och just där, ett par steg in på fotbollsplanen som var blöt av morgondagg, sprack blåsan under foten. Det kändes som att tusen nålar stack rakt in i foten och det var omöjligt att stödja på hälen som blåsan/skavsåret delvis täckte (se bild nedan!). Panik! En jävla blåsa skulle inte få förstöra mitt ultralopp. Stegen gick sakta, men Sara var snäll och väntade på mig. Bestämde mig för att sätta mig i bilen och "operera" lite på blåsan och trycka ut all genomskinlig vätska. Fick inte ut allt och det gjorde fruktansvärt ont. Tog ett haltande varv till. Omöjligt. Jag skulle aldrig fixa ytterligare 5 timmar med denna smärta. Jag gick tillbaka till bilen och vilade i 45 min. Hoppades att skavsåret skulle läka eller nått. Fick knappt i foten i skon igen och jag säger bara smärta. Tog ryggsäcken med ombyteskläder och haltade mot varvsräkningen. Sade mitt startnummer 84 för sista gången och gick och bytte om.

Jag hade gett upp och bara kommit pinsamma ca 44 km (resultatet ej officiella ännu..). Det kändes förjävligt. Det var ju inte det som var tanken och målet. Jag skulle ju springa/promenera i 12 timmar. En blåsa förstörde alltså mitt ultraäventur. Okey att blåsan var den största jag någonsin sett, men det kändes ändå inte okey. Det kändes vekt. Gav jag upp för lätt? Det fanns ju dom som haltade sig runt. Det hade jag också kunnat göra. Hade kanske fixat 50 km iaf? Men hade jag haft roligt? Om jag ska vara ärlig slutade jag ha roligt redan efter 30 km. Det kändes lite psykiskt jobbigt att kämpa på där i mörkret och banan kändes alltmer kuperad för varje varv.

Jag satt på bänken vid maten och drycken och hejade och snackade på övriga löparna. MarathonMia och Grabben kom in en i en grymt imponerande andra andningen och sprang varv efter varv. De tjoades och spexades vid varvningen och det var svårt att förstå var dessa människor hittade sin energi. Var det vetskapen om att målen skulle uppnås med råge som gjorde att det gick? Lena hade lovat på sin blogg att hon skulle komma och hjälpa hålla farten på morgonen. Hon kom och sprang några varv med dom som fortfarande höll igång. Jag ville också, men där satt jag på bänken och småpratade med en tysk tant och med lite sega och trötta ultragubbar.

Mitt ultraäventyr slutade med att jag fick gå upp sist och ta emot min pokal. Jag hatar att bli sist. Jag är inte en sån som blir sist och därför måste jag nog göra om detta galna upptåg en gång till. 12 timmar ska jag väl ändå fixa? Jag är inte den som ger upp.

Här har ni lite blandade bilder från kvällen, natten och morgonen:

Paret Ultra innan start...

Snorkfröken och Sara innan start. 12 timmar innan båda gjorde grymma prestationer!

Buffén bestod av allt möjligt gott... Smörgåsar, godis, energibars, frukt, varmkorv, bullar, cola, vatten, sportdryck, m.m. Servicen var riktigt bra!

Denna bild är tagen just efter 20 km som klarades av på lite mer än 2 timmar, då var jag hoppfull att göra en riktigt bra insats. Nu blev det ju inte så...

Jag upplevde mörkret som lite "psykande"och tärande på krafterna... svårt att beskriva känslan...

Under de sista timmarna var Marathonmia så snabb att det var svårt att få med henne på en bild.

Grabben var också snabb, men kostade på sig att göra sitt signaturhopp efter 11 timmars löpning. Jag fångade dock bara landningen av hoppet. Nämnas bör att han gick och vann hela herrklassen i 12 timmarsloppet då han kom en bit över 10 mil. Riktigt imponerad!

Väl hemma dokumenterads skavsårsområdet och blåsorna. Det inringade området var vätskefylt, syns lite dåligt här, men det var ingen rolig syn.

Puh. Det tar ultralång tid att skriva ett inlägg om ett ultralopp. Någon som orkade läsa hela inlägget? Någon som gör mig sällskap på ett annat 12 timmars lopp någon gång? Jag kan ju inte sluta min karriär som ultralöpare med pinsamma 44 km.