Svensk Backhoppning.

Svensk backhoppning, finns den?

NSD.se tar upp problemet med en utdöende sport. Det är länge sedan det fanns en svensk storstjärna(se inslaget om Jan Boklöv). Dagens landslag sliter på i det tysta. Killarna som försöker hålla de svenska färgerna uppe sliter med vinden i ryggen (i backhoppningen är det bra med motvind). Ibland tar det sig till andra omgången i världscupen. Ibland inte. Killarna som representerar Sverige internationellt var mina största konkurrenter när jag höll på. Det var dom killarna, ett par till och jag som slogs om de bästa placeringarna i ungdomsklasserna. Johan Eriksson och Andreas Arén måste ha hållt på i minst 15 år med sporten och jag imponeras av att dom fortfarande satsar trots ett förbund som inte är speciellt generösa med resurserna.

Jag läser i NSD:s artikel att finländaren Harri Olli ledde efter första omgången. Tänk att Harri Olli har seglat fram och blivit en av världens bästa backhoppare. Jag kommer ihåg de traditionella tävlingarns som hölls varje år i Svanstein. Det var alltid en tradition att åka dit. Svenskar och finländare möttes och jag har tävlat mot just Harri flera gånger. Redan då var han duktig. Jag tror aldrig att jag vunnit över honom, men inte var jag många meter bakom.

Hur hade mitt liv sett ut om jag inte hade vridit av underbenet den där dagen på ungdoms-sm i Njurunda? Jag kom tillbaka till backhoppan och försökte en halv säsong. Sedan lade jag skidorna på hyllan. Jag vet inte vad jag skyllde på. För lite motivation? Inte samma känsla? Sanningen var nog den att jag var rädd. Det där fallet som resulterade att underbenet vridits av, pekade 180 grader bakåt med en öppen, blödande fraktur kommer jag aldrig glömma. Jag kommer ihåg hur envis jag var den där dagen. Det var en varm dag. Det hade kanske blivit mars? Snön var dålig, backarna var slaskiga och dåligt preparerade. Det var som dömt att misslyckas. Innan tävlingen gjorde jag några träningshopp. Det kändes halvbra och jag bestämde mig för att göra ett till, ett sista. Ett hopp mer än vad som var planerat. Det skulle jag aldrig ha gjort.

Om jag inte hade gjort det där förädiska sista hoppet som blev långt med den där dålig landningen, som resulterade i att högerskidan snabbt vreds åt höger och benet följde med hade jag tagit medalj i ungdoms-sm. Det var mitt bästa år och min åldersklass var alltid störst så vi var rätt många som slogs om placeringarna. På den tiden var vi ändå ganska många som hoppade. Medaljen i nordisk kombination hade varit given. Vi från Koskullskulle AIF var alltid så gott som bäst i skidspåren. Vi tränade i samma spår som Lina Andersson lade grunden för sina framgångar. Om jag inte hade gjort det där förädiska sista hoppet, hade jag varit med och tävlat i VM i Liberec då?