måndag 31 mars 2008

Då var det dags att åka hem

Om lite drygt en timma går tåget ner till Göteborg. Jag trodde inte att jag skulle känna så här, men just nu vill jag inte åka "hem". De 12 dagarna jag har varit här har varit perfekt semester. Jag har åkt skidor, träffat hela familjen och alla gamla vännerna från förr. Det har faktiskt varit fullt upp från morgon till kväll varje dag sedan jag kom hit. Så var det inte sist jag var här. Då kände jag mig mest ensam och bortglömd. Nu har visserligen alla varit hemma och de har funnits tid att träffa alla. "Ska du inte flytta hem igen?" har frågats några gånger. Jag vet inte riktigt vad jag ska svara på det. Kommer nog bo här någon gång i framtiden. Det är jag säker på. Men om det blir om ett, tre eller tio år. Det vet jag inte. Även om det känns tråkigt att åka söderut igen till jobb och grå vardag så ser jag ändå fram emot det. Ska fokusera på träningen fram till Varvet. Måste verkligen komma igång med löpningen igen om det ska bli 1:40. Just nu känns det som en omöjlighet. På onsdag ska jag till Sportlife och skriva på kontraktet. Det ska bli så roligt och spännande att börja jobba där. Nästa vecka ska jag på utbildning så jag måste söka lite semester till det också. Ska också börja sammanställa min ansökan till skolan. För nu är jag helt säker på att jag vill gå den där utbildningen.

Nä, nu ska vi börja åka till tåget. 22 timmar på tåget. Om jag känner Connex (eller Veolia Transport som det heter nu) rätt så tar det några timmar till tills jag kommer till Göteborg igen.

Hur gick det då?

Hur gick det då? Tog jag mig i mål? Är jag nöjd? Hur vad glidet?

Vet inte riktigt var jag ska börja skriva, men så här i efterhand är jag glad att jag valde tremilen (eller 32,5 km om man ska vara exakt) istället för femmilen. De första 5 kilometerna gick bra. Men när jag hade passerat pappas Aitikarbetskompisars kontroll började de gå tyngre. Började känna av lite kramp ryggen och mina triceps gjorde ont. När jag hade åkt ungefär 10 kilometer började jag känna mig allmänt risig i kroppen och efter det räknade jag bara kilometerna tills jag skulle gå i mål. Hoppades på nerförsbackar och slet på raksträckorna över myrarna. Jag kände mig helt enkelt svag, trött och sliten. Nerförsbackarna lös med sin frånvaro och jag tror att det kan ha varit 3, max 5 kortare backar nerför på hela tremilen. Annars var det mest långa raksträckor över myrarna och så lite småknixiga uppförsbackar i skogspartierna. Trots att jag var slut efter halva loppet orkade jag hålla i och åkte nog den andra halvan lite snabbare än den första. När jag kom i mål, åt jag lite bullar och drack lite varm saft för att sedan ta mig till bilen så fort som möjligt. Åkte hem, duschade, drack en gainomax och fikade lite. Sedan var det jag som låg däckad i soffan från 12.00 till 01.00. Jag kände mig febrig, hängig och allmänt småsjuk och nu dagarna efter har min hals krånglat, snoret har runnit och pulsen har kännts något högre. Tråkigt. Jag har inte tid att bli sjuk nu.

Nu ska jag äta fläskfilégryta till lunch.

fredag 28 mars 2008

Dundret Runt

Hmm...vad har hänt sen sist?

Jag har fortsatt i samma anda som jag började här. Jag har åkt skidor och är nu uppe i drygt 15 mil. Jag har ätit lunch med gamla kompisar, fikat med gamla kompisar, sett film med gamla kompisar (och ätit godis) och ikväll har jag ätit middag hos lite släktingar. Just nu känner jag mig sjukt fullproppad. Min kolhydratsladdning kanske inte har varit den bästa (fettfettfett och lite kolhydrater), men jag ser inte morgondagens lopp som någon tävling. Mer som ett trevligt motionsevenemang. Arrangörerna tar inte ens tid utan den får min Garmin hålla reda på. Köpte ny valla tidigare i veckan, men efter att väderprognosen svängt till nysnö åkte jag förbi Team Sportia och köpte något som ska passa bättre för den snötypen. Det är lite synd att morgondagen mest troligt kommer sakna sol, men jag hoppas att det blir roligt iaf.



När jag anmälde mig trodde att jag hade åkt en, kanske två gånger tidigare. Morgondagens lopp blir tydligen mitt 4:e Dundret Runt.

onsdag 26 mars 2008

27 km i 15 minusgrader

Jag orkade inta ta skidturen innan allt jag skulle göra idag, så jag sköt på den och tog den efter att jag socialiserat mig med gamla vänner. Det var skönt att åka klassiskt trots att det var mellan minus 10 och minus 15. Mina nyvallade skidor gick mycket bra så jag kunde inte nöja mig med 20 km. När jag kom i mål visade min Garmin 27.10 kilometer. Inte dåligt. I början stördes jag lite av kylan då fläsket runt magen började "sticka" lite. Efter ett tag tänkte jag inte mer på det utan stakade på ut efter de mörka spåren. Mina tidigare pass har varit under en strålande sol. Eftersom jag åkte så sent så visade elljusen vägen. Denna gång åkte jag mot Välkommaskolan och vände tillbaka mot Stallet och sedan tillbaka upp mot Kaptensgården igen. Om det är fint väder imorgon så åker jag nog mot Malmberget igen och svänger sedan av mot Vassaraträsk. Undra om de har dragit spår på sjön? De brukade göra det förr i tiden iaf. Imorgon ska jag också bestämma om jag ska åka Dundret Runt den 29:e mars. Det är sista anmälningsdagen för att kunna delta i motionsloppet. Först funderade jag på att åka 5 mil, men det känns lite för långt. Om jag åker så satsar jag på 3 mil. Jag har åkt runt Dundret när jag var yngre. Jag tror att det är en gång, men det kan också vara två gånger. Vad jag kommer ihåg så är Dubbelstakningn den teknik man använder sig mest av om det ska gå lite fortare efter banan, om glidet är bra vill säga. Mina stakningsmuskler är inte dom bästa så om jag skulle ha bra glid skulle dom bli mycket glada.

Friluftsfrjämandes hemsida står det så här:

Dundret Runt är Gällivare- Malmbergets stora dragplåster samt Sveriges äldsta "håll-i - form-lopp". Det första loppet arrangerades 1965 och t o m 2005 har cirka 24,136 deltagare åkt antingen en 3-mils- eller en 5-milsvariant.
Blåbärssoppa, saft, renbuljong, korv, kex m m ser olika företag till att det finns vid kontrollerna


Deltagarantalet är kanske lite blygsamt om man jämför med Göteborgsvarvet, Stockholm Marathon och andra stora idrottsevenemang, men att loppet arrangerats sedan 1965 är lite imponerande ändå. Jag får se hur jag gör. Morgondagens skidtur får avgöra om jag ska anmäla på Friluftsfrjämnandets kansli under eftermiddagen.

Dagens medelpuls var 154 slag/min och maxpulsen på 178 slag/min. Dagens genomsnittshastighet var 5:11/km. Högre hastighet och lägre puls sen sist trots att jag åkte hela 7 km längre. Mycket tack vare bättre skidor. Jag borde kanske förlänga min semester och stanna här i skogen och åka åka åka ....

måndag 24 mars 2008

SMHI visar att det ska bli ganska kallt imorgon också, men trots det ska jag upp tidigt. Funderar på att ställa klockan på 08.00 så att jag hinner åka 20 km skidor innan jag ska möta upp Marcus för en lunch på stan. Har försökt få tag på några andra gamla kompisar och göra det till en liten reunion, men ingen behagar att svara. Ikväll har jag varit hemma hos Erik, en gammal vän som jag hängt ihop med ända sedan grundskolan. Vi var några stycken som spelade Poker och trots att jag förlorade min insats på 50 kr så var spelet mycket spännande. Hade det inte varit för att dom skulle till Riksgränsen tidigt imorgon så hade vi säkert suttit och spelat fortfarande. Annars då? Förutom all skidåkning så träffar jag lite gamla vänner, umgås med familjen och bara njuter av ledigheten. En vecka till, sedan är det tillbaka till verkligheten.

Skating på fladdriga ben

Imorse dammade jag av mina gamla skatingskidor som jag hade när jag var yngre och vallade lila Briko skatingvalla (-7 till -14) på dem. Dom kändes kortare än vad jag hade för mig. Det hela betedde sig ganska fladdrigt när jag skateade fram i spåren. Fick kramp i båda underbenen till och från och var tvungen att ställa mig i det klassiska spåret och staka mig fram tills det att det släppt. Tekniken fungerade bäst i uppförsbackarna och i de partier där spåret var bra preparerat. När spåret var gropigt av skoterspår fungerade ingenting och jag såg nog ut som en bambi på hal is med mina miniskidor. Imorgon vallar jag mina klassiska skidor och åker på långtur om vädret tillåter. Det var ganska kallt även idag, men solen verkar vara här för att stanna. Spåren var fulla av skidåkare. Några hejade och alla sa samma mening "det går tjärvt idag". Och det gjorde det verkligen, speciellt på myrarna. Temperaturen inatt har säkert sjunkit ner till minus 25 grader. Hade tekniken fungerade bättre, hade spåren varit i bättre skick och om jag hade haft längre skidor (och stavar) så hade jag åkt betydligt längre än de 20 kilometerna som jag avverkade idag.

Dagens medelpuls var 159 slag/min och maxpulsen på 177 slag/min. Dagens genomsnittshastighet var 4:52/km.

Dundret i dagarna två

Då har jag också gjort slalompremiär för iår. Dundret bjöd på fin skidåkning i välpreparerade backar. Pappa bjöd på ett 2-dagarskort så jag har åkt både igår och i förrgår. Den totala tiden blev ca 7-8 timmar. Vi hade kunnat åka mer om det inte hade varit för kylan. Det var visserligen blå himmel och sol, vilket är jättehärligt, men när temperaturen sjunker ner mot minus 15 grader är det kallt att åka länge. Vi gjorde några tappra försök att värma oss i bistron med en snabbfika, men så fort jag var påväg upp i backen igen isade fötter, fingrar och kinder till. Det var mycket folk i backarna, mer än det brukar vara. Jag hörde på radion att det inte har varit så här mycket folk på Dundret på tio år. Hur mycket fakta som ligger bakom det uttalandet vet jag inte, men det är iaf vad dom sa. Det var köer till varenda lift, cafeérna var fulla och bilparkeringen likaså. Roligt att folk börjar hitta tillbaka till Dundret. Det var många gamla bekanta ansikten i backarna och redan första dagen träffade jag fyra gamla klasskompisar. Det blir nog mer utförsåkning senare i veckan.

Här kommer lite bilder från dagens skidåkning:


Jag utanför mina föräldrars hus. Rätt mycket snö va?

En av startstugorna på toppen.

En stilstudie på min rostiga teknik (längst ner till höger)

Min yngsta syster åker utanför pisten.

fredag 21 mars 2008

Längdåkningsläger

Idag var vädret och fästet lite sämre, men glidet var en aning bättre. Dagens pass slutade på 20 härliga kilometer. När jag började värkte det av träningsvärk i ryggen, svanken, axlarna, armarna och i magen. Det enda som kändes fräscht var benen. Kanske inte så konstigt med tanke på att det är benen som är bäst tränade på min kropp. Efter ett par kilometer när jag hade fått upp flåset och värmen släppte en del av träningsvärken och jag kunde koncentrera mig på att åka frammåt och njuta. Längdåkning är så sjukt härligt och just nu är det mycket roligare än löpning. Imorgon är det vilodag från längdåkningen, men på söndag ska jag vara tillbaka i skidspåret igen. Funderar på att åka 50 kilometer då. Nu ska jag ta bilen (skönt att få ta sig fram med bil) till Coop Forum och köpa fiberhavregryn som jag ska käka till frukost. Måste ju köra på Gunde Svans knep när jag är här uppe på längdåkningsläger. Hoppas också på att Coop Forum ska ha någon form av energibarer som jag kan ta med mig på mina fem mil senare i veckan.

Dagens medelpuls var 162 slag/min och maxpulsen på 185 slag/min. Dagens genomsnittshastighet var 5:15/km. 40 sekunder snabbare/km än igår!

torsdag 20 mars 2008

Det är sådana här dagar jag längtar "hem"

Dessa fyra bilder får sammanfatta en mycket lyckad första dag på skidorna.
1 km in på skidpasset. Dundret i bakgrunden

Kör på ett par Atomic som har några år på nacken


3-4 km uppförsbacke

Dundretkullen

(klicka på bilderna för att förstora dem)

Perfekta skidspår

Jag vet inte riktigt var jag ska börja berätta om min skidtur. Kanske vid Kaptensgården där jag parkerade Forden och tog de första stavtagen? Kaptensgården är mina "hemmabanor". Det är där jag har tränat när jag var yngre och det var där vi hade våra hemmatävlingar när min gamla backhoppar/längdåkningsklubb var värd för tävlingar. Åkte en kilometer där för att sedan svänga av och upp mot kommunspåren. Glidet var inte det bästa, men fästet var det däremot inget fel på. Spåren var helt nypreparerade från början till slut. Trots att det är bra länge sedan jag åkte skidor så fungerade tekniken ganska bra. Det enda som egentligen gick lite tungt var den rena stakåkningen. När man åker klassisk längdåkning så sällan som jag gör så känner man verkligen av musklerna som man inte trodde fanns. Hela kroppen aktiveras och det är egentligen bara i nerförsbackarna som det finns lite chans till ren återhämtning.

Till en början hade jag tänkt åka 5 kilometer och sedan vända tillbaka. 10 kilometer skulle vara en lagom första tur, men ju mer jag åkte och desto roligare blev det. Vädret höll i sig och solen sken. Naturen var stilla och de snötyngda träden vajade lätt i den svaga vinden. När jag närmade mig Gällivare och Dundret bestämde jag mig för att kämpa upp till Dundretkullen. Det gäller att passa på en sådan här härlig dag!

Dundretkullen är en 90-meters hoppbacke som är insprängd i fjället. Det var där jag gjorde mina premiärhopp i en sådan stor backe. Backen har även stått som värd för Junior-VM, Världscup och många andra stora tävlingar. För tillfället är backen inte igång pågrund av att det inte finns kvar några backhoppare i kommunen. Ja, hela backhoppsektionen är faktiskt död. Det är väldigt tragiskt eftersom många stora namn inom backhoppningen kommer från Koskullskulle och Gällivare och när jag var yngre var vi otroligt många aktiva. Det fanns nog inte en enda ung människa i Koskullskulle som provat på Backhoppning och det visade sig också att Kos AIF som backhopparklubb hade en otrolig bredd när det gällde ungdomsbackhoppning. Vi blev allt som oftast bästa klubb på de flesta tävlingarna. Men en efter en slutade och nu står alla backhoppor helt öde. Vi hoppade av helt enkelt. Jan Boklöv är den mest kända av alla ortens backhoppare tack vare sin inovativa förändring av hela backhopparsporten. Han var först av alla i världen att börja hoppa med ett V istället för med skidorna rakt fram. Han har även vunnit världscupen och fått Jerringpriset. För några år sedan kom hela världseliten hit på sina läger innan världscupsäsongen började. Dundretkullens personal lyckades få iordning backen så att den var en av de första backarna i världen som var hoppbara varje säsong. Det tack vare Gällivares tillgång på snö, vilket resulterade till att alla stora namnen kom till lilla Gällivare och tränade.

Nu var allt översnöat, vissa av värmestugan vid bromsplans fönster var sönderslagna, någon hade kört skoter i underbacken och allt såg bara så tråkigt och öde ut med tanke på vilken aktivitet som en gång rådde där. Jag hoppas verkligen för Gällivares skull att Emmoth tänker på Dundretkullen i sin fortsatte satsning när det handlar om Dundret. De har stora planer för turistnäringen och Dundret. Mer kan ni läsa här. Om backen gjordes iordning i slutet av oktober/början av november och att de marknadsförde detta ut till backhopparvärlden hade det mest troligt inneburit intäkter iform av hundratals hotellnätter, träningsochliftinkomster och ytterligare ett lyft för turistnäringen med allt vad det innebär. Vi får väl se vad som händer.

När jag fotat lite och reflekterat över gamla minnen vände jag tillbaka ner igen. De 3-4 kilometerna nerför till de vanliga spåren gick betydligt snabbare än uppför. Dundrets världscupspår är riktigt tunga för en ovan motionär. Påvägen hem började mina energidepåer ta slut och de sista 2-3 kilometerna gick det riktigt supertungt.

Jag åkte totalt 26.85 km. Ett ordentligt långlångpass med andra ord. När jag kom tillbaka till bilen var jag sjukt nöjd över min lilla prestation och jag längtar redan till morgondagens skidtur. Den blir nog kortare, men i ett något högre tempo. Medelpulsen idag låg på 160 slag/min och maxpulsen på 183 slag/min.


Hur långt blir det imorgon?

Premiärturen

1,5 minusgrader, sol och blå himmel. Jag har vaknat för en halvtimme sedan, ätit mormors tunnkakor till frukost och lekt lite med familjens hund (vi är redan ett team). Nu är det dags att gå in i garaget och sätta på lite fästvalla på skidorna. Hoppas kommunspåren (längdspår som går korsochtvärs genom hela gällivare/malmberget) är perfekt preparerade för här ska kilometer efter kilometer avverkas. Får se om tekniken fortfarande sitter i ryggmärgen, det var ju ändå över ett år sedan jag åkte klassisk längdåkning senast.

onsdag 19 mars 2008

Påsklov

Nu tar jag Påsklov.

Ska försöka uppdatera flitigt här under mina dagar i Gällivare. Publicerar kanske lite läckra vinterbilder från mina skidturer också. Om det är fint väder planerar jag en långtur uppe på Dundret.

Nu lunch.

Jag gick vidare!

Timmarna innan cyklingen igår var riktigt hemska. Jag vet inte hur många gånger jag var på toaletten innan då tarmarna hade fått för sig att vända sig ut och in. När jag satt i stolen innan det var min tur så slog hjärtat hårt. Jag hade ingen pulsklocka på mig då, men hjärtat bultade så att det syntes utifrån. Jag kände hur värmen spred sig i kroppen. Det behövdes ingen uppvärmning. Självklart var det jag som fick cykla först av oss som var där igår. Inger, den ansvarige gruppträningskordinatorn satte nivån redan från början. "Vi söker en rockstjärna, som har utstrålning, bra teknik och som kan peppa deltagarna...." Sedan fortsatte hon med saker hon tittade efter. "Okey, en rockstjärna?", tänkte jag för mig själv och tvekade på vad jag egentligen gjorde där.

När jag ställt in sadeln, presenterat mig och mitt upplägg var nervositeten som bortblåst. Det kändes så otroligt skönt. Jag kände mig trygg där på sadeln. Det kändes faktiskt redan då som att det där med att leda cykelklasser var min grej.

Min första låt var Infernal - From Paris to Berlin. Första minuten cyklade jag in i takten och gav lite tekniktips innan det var dags för "jumps" i den andra refrängen. Upprepade jumpsen 3 gånger under låten. Pausade, drack lite vatten och tog en kortvila och berättade förutsättningarna för låt nummer två. Brant backe. Deltagarna skulle tänka sig in i scenariot att det var sista låten på ett riktigt pass. Jag ställer mig upp, lastar på motstånd och cyklar i takt till And Ones - Panzermensch. Det var en självklarhet för mig att ha med den låten. Den har följt med mig i flera år under mina träningar, så varför skulle den inte få lite utrymme på en sådan här viktig dag? Personligen tyckte jag att den var perfekt som avslutningslåt. Skruvade på extra motstånd varje minut och den sista minuten satte vi oss ner. Sjukt tungt. Det syntes. De två tjejerna som cyklade framför mig blev illröda i ansiktena och svetten började synas. Jag använde ingen pulsklocka under minipasset, men det kändes som att min puls var sjukt hög. Nästan max.

De 10 minuterna på sadeln gick ganska snabbt och det kändes inte alls som en halvtimme. Efter mina låtar var det dags för en tjej att visa vad hon gick för. Hon var duktig, men när hon cyklade där framme fick jag en känsla av att jag kanske skulle gå vidare trots allt.

Efter det var det dags för enskilt samtal med gruppträningskordinatorn som berättade det jag hade gjort bra och gav även feedback på det som jag skulle tänka på i framtiden. Överlag så tyckte hon att allt var bra, att jag hade en god teknik, bra kontakt med deltagarna och berättade sedan snabbt att jag gått vidare till en intensivutbildning. Jag har fått jobbet alltså. I framtiden kommer jag leda egna klasser på alla Sportlifes anläggningar i Göteborg! Det kommer bli så sjukt kul! Det lilla negativa hon nämnde var att jag var lite stel i överkroppen i början av låt 1, att hon personligen inte gillar jumps som övning för att det kan vara svårt för en hel grupp att hänga med eftersom alla har olika träningserfarenhet (men att jag gjorde det bra) och att jag hade kunnat peppa deltagarna litelite extra i slutet av backen. Jag tog verkligen till mig allt hon sa och hon gav även ett tips att suga åt mig precis allt som han som leder utbildningen kommer säga. Jag vill verkligen bli den där instruktören som folk vill komma tillbaka till varje vecka. och som bokar ett pass för att det är jag som håller det. Jag vet att det är en lång väg dit. Jag har otroligt mycket att lära mig, men jag ser fram emot det och det ska bli roligt att träffa Inger igen och prata allmänt om Sportlife, kontrakt och om instruktörsjobbet.

Nu ska jag arbeta vidare här i några timmar till. Ska sedan fira med en redig frukost från EspressoHouse och lite senare efter det äta en god Sushi från Supersushi innan X2000 går till Stockholm där jag sedan ska byta till flyget upp mot exotiska norrland.

Jag känner mig så nöjd att jag gick dit igår.

tisdag 18 mars 2008

Vad har jag gett mig in på?

Det kan man fråga sig. Inatt blev det inte många timmars sömn. Jag vände och vred på mig i takt med att tanketrädet växte. I natt växte det dessutom så det knakade. Mycket handlade om dagens "arbetsintervju". Vad har jag gett mig in på? Jag är inte gjord för att gå på auditions. Jag inbillar mig att jag ska sitta där och cykla inför någon slags idol-jury som ska ge elaka kommentarer till mig.

måndag 17 mars 2008

River ska på audition

Jag vet. Det är glest med uppdateringar här, men så länge min dator hemma är kaputt finns det inte så mycket att göra. Jag har nog väldigt mycket att skriva om, men det glöms ju bort eftersom när det är så sällan som jag har tillgång till en dator utanför arbetstid. Nu sitter jag visserligen på jobbet, men det är toklugnt och då är det lika bra att uppdatera lite här.

Jag har fortfarande lite ont i foten efter långpasset för en vecka sedan, men jag tar det lugnt med löpträningen och promenerar istället. Det har blivit väldigt mycket promenader med stavar de senaste dagarna för att hålla igång kroppen. Och igår gjorde jag comeback på Sportlife igen. Cyklade igenom "mitt pass" innan det riktiga cykelpasset. Yes, ni läste rätt. Har tänkt på låtval och övningar hela helgen för att jag ska vara förberedd till en cykelaudition som jag ska på imorgon på just Sportlife. Sökte jobb där förra månaden och fick ett mail att jag var välkommen på audition. Jag är sjukt nervös inför morgondagen då jag ska sitta där framme på ledarcykeln och visa vad jag går för inför ögon som granskar mig från topp till tå. Jag har inga förväntningar på att gå vidare, men gör jag det skulle det vara jäkligt roligt.

Just nu ångrar jag att jag valde "jumps" i en av låtarna. Hur ska jag kunna hålla reda på takten, se pigg och fräsch ut och ha tekniken under kontroll på samma gång? Det kommer nog bli en katastrof ändå. Jag känner det på mig, men jag hoppas ändå att jag ska klara mig igenom nervpersen. Om jag har varit nervös inför tidigare anställningsintervjuer, så är det ingenting mot vad jag är inför denna "anställningsintervju". Kommer uppdatera här hur det gick!

Den 20e februari skrev jag inlägget "tankar om framtiden" och jag vill bara förtydliga att det jobbet som jag pratade om där inte är Sportlifejobbet utan den ansökan jag skickade in då var till Löplabbet. Problemet verkar vara att Löplabbet inte insåg vilken resurs jag hade varit för företaget och jag har därför inte hört ett ljud från dem. Tyvärr.

torsdag 13 mars 2008

Bomber och granater.

Nu är det bombhot här i Göteborg igen. 100 meter från jobbet. Folk blir förvirrade, delar är avstängda och bussarna går långt ifrån som dom ska. Och den information vi får är långt ifrån tillräcklig. Synd att min lunch just var slut när allt detta började.

Tungt värre.

Idag klev jag upp på vågen igen efter en totalbojkott av vågar under ett års tid. Och direkt i den sekund som kilona blinkade till i displayen förstod jag varför min träning går tungt. Varför jag får ont lite här och där när jag springer. Varför min puls skjuter i höjden för minsta lilla. Varför löpsteget är ansträngt och varför mina löpartider är så långsamma. Svaret är enkelt. Idag väger jag 8 kg mer än vad jag gjorde för precis ett år sedan. 8 kg på min kropp är ganska mycket extra att släpa på och då är det kanske inte så konstigt att träningen går tungt och löpartiderna är i snigelfart. Jag vet ju med mig om att jag slarvat otroligt med maten de senaste halvåret och jojat mig fram i vardagen. Jag har såklart märkt att vissa av mina skjortor och andra klädesplagg sitter mer "ansträngt" än för ett år sedan, men i ren förnekelse har jag använt andra, ledigare kläder. Dumt av mig. Förutom löpträningen måste jag nu alltså tänka på att gå ner dom här 8 kilona för det här kan jag inte accepetera. Jag ska träna på som vanligt, men jag måste göra en kraftansträngning när det handlar om min kost. Det här går ju inte. Jag älskar ju att springa, men eftersom jag anser att min kropp känns för tung är det inte roligt som det är just nu. Jag måste helt enkelt gå ner i vikt. Kalla det banta, deffa, gå på diet eller tänka på vad jag äter. Jag ska ner i vikt, så är det bara! Och jag har börjat med det imorse. Ironiskt nog bjöds det på lyxig chokladtårta från Steinbrenner & Nyberg när jag klev in i fikarummet här på jobbet. Jag tackade nej och förklarade varför jag helt plötsligt tackar nej till den där chokladiga uppenbarelsen. Jag har även skickat ett par sms till några vänner och pratat med min löpande farsa och berättat om mitt nederlag. Gemensamt för alla är att de har nämnt ordet muskler. "Men det är ju muskler" Visst 1 kg eller så kanske är lite extra muskler, men tro mig jag vet att det är absolut mest fettprocent som jag lagt på mig pga av mina dåliga kostvanor. Det syns, känns och märks.

Om jag ska klara springa under 1:40 på Göteborgsvarvet är det bara kämpa vidare!

söndag 9 mars 2008

Tillbaka på banan

Nästa vecka är det jag som fixa upp min dator. Det här går ju inte längre. Inga uppdateringar här och när jag väl får tillgång till en dator så har jag glömt bort hur man använder internet. Det är inte okey. Sitter just nu på jobbet och uppdaterar mig lite bland alla träningsbloggar. Ni är alla så sjukt duktiga som tränar på. Jag tränar också, men eftersom mitt internet inte fungerar så känns det inte så roligt att skriva en vecka efteråt hur träningspasset kändes. Jag återkommer med mina dagliga uppdateringar när min acer fungerar igen.

Träningen går nog frammåt igen efter min lilla svacka med sjukdomar och motivationsproblem. Jag har kört tre pass på tre dagar varav ett långpass igår. Det var otroligt skönt att bara jogga på, lyssna på radio och njuta av solen. Sprang över Älvsborgsbron och bort mot Slottskogen. Där är det alltid sån trevlig stämning på helgerna. Barnfamiljer strosar runt, vissa har picknick och andra tar bara en promenad med barnvagnarna. Sedan har vi alla par som är ute och helgmotionerar tillsammans hand i hand och framför allt alla vi som springer, joggar, lunkar och svettar oss fram på de kringelkrokiga asfalterade gångvägarna. Ihelg var det ganska många som var ute och sprang. Det har jag även märkt ute i Eriksberg. Kan det vara så att Göteborgarna har insett att det endast är 69 dagar kvar till Göteborgsvarvet? Antagligen. Nu är det verkligen dags att sätta in hårdträningen och jag är motiverad igen.

Tog ledigt från gårdagens mardrömspass (9:30-20:30) så denna jobbhelg blev mycket kort. Har lunch nu och njuter av den stilla tillvaron här uppe på kontoret. Det är verkligen helt tyst om man bortser från ventilationen som brummar svagt. Där nere i butiken är det säkert fullt tryck just nu. Dessutom jobbar jag med en person som jag verkligen ogillar. Hon är jobbig, tråkig, gammal och otroligt okunnig. Det drabbar mig och mitt humör. Dessutom ska hon prata med mig hela tiden. Märker inte människan att jag inte har något att säga? Som tur är det bara 4 timmar till vi låser dörren och går hem. Jag ska möta upp syrran som är på besök och vi ska bege oss mot Bergakungen.